Än idag så undrar jag hur jag vågade kliva på planet till USA förra året. Jag var inte speciellt nervös heller vad jag kommer ihåg, bara så förväntansfull. Jag kommer ihåg att Amanda och Matilda grät på flygplatsen men jag kunde inte gråta även fast det var jobbigt att säga hejdå. Kommer ihåg att en tjej på planet fick en gråtattack/panikattack då hon hade en pojkvän i Sverige. Jag försökte att bara igronera det för jag blev ju skit skraj själv när hon bröt ihop sådär. Planet var 6 timmar försenade så när vi kom till aupair skolan hade alla lagt sig men min rumkompis var jättesnäll och kom upp och hälsade fast hon var trött. Hon träffade jag sen i december på en annan skola sen så träffades vi i San fran helt random. Så var jättekul hur vi i början knappt kunde föra en konversation och sista gången vi träffades kunde vi babbla på hur lätt som helst. Dagen vi åkte ner till värdfamiljerna var jag såååå nervös och förväntansfull. Träffa värdföräldrarna och barnen för första gången var så himla kul, att först maila sen skypa med några okända personer till att tillslut träffa dem på riktigt för att bo ihop med dem för ett år. Jadu, men vill ju inte att första mötet ska bli fel. Var så himla glad att Julia var där (familjens dåvarande aupair) samtidigt som det var tufft att komma efter henne då hon var en toppen tjej som hela familjen älskade! Kvällen innan Julia åkte hem och jag visste att dagen efter skulle jag vara helt ensam och stå på egna ben var också så nervöst, haha. Herregud, måste varit ett nervöst vrak i början eller nått. Pratade inte allt för mycket heller i början med värdföräldrarna för ville inte säga fel, det var nästan det värsta för man hörde ju när man sa fel men då var det liksom försent att ändra sig. Ganska så snart insåg jag att de inte brydde sig ett smack om jag sa fel. Efter några veckor skrattade vi bara åt det, tillexempel när jag sa att jag min pappa alltid bar en kostym till jobbet så blev det lite svengelska och de började asgarva och trodde jag menade en utklädningskostym. Alla gånger mina värdbarn har kollat på mig och bara "vad menar du nu?". Det var bara att köra på en då. Vara tyst ett år funkar ju lixom inte.

 

Sen alla vänner man mött under året. Först var jag jämt med Emma, så åkte hon hem. :( Var jätteledsen men då var ju Emelie där men sen åkte ju även hon. Fytusan vad jobbigt det var. Men något som är bra med aupair livet är när någon åker kommer någon alltid efter (oftast iallafall). Det finns alltid någon att vara med. Det som var extra kul med att aupair, man fick vänner från alla håll och kanter i hela världen.

 

Jag kommer alltid ha ett stort leende på läpparna när jag tänker tillbaka på mitt år. Varje gång jag hör en låt som jag och Flowrence sjöng med i för fulla halsar i bilen när vi gled runt på rout 1 och 202. Åh, så många roliga minnen jag har från min älskade volvo... Tror jag kommer köpa mig en sån bil när jag blir stor. Världens bästa bil, haha. Och resemånaden, så kul att få avsluta ett kalas bra år med tjejer som är så jäkla bra. Som vi skrattade, tror jag skrattade en månad i sträck nästan. Och Miami, älskade Miami. Bästa staden jag varit i. Om ni får chansen att åka dit, ÅK! Men vara 21 för guds skull. Haha.

 

Det här året har bestått av så mycket kärlek, skratt, tårar, svett(hahah), minnen, saknad! Världens bästa år som jag är såååå glad att jag gjorde. Alla vänner jag träffat, alla platser jag sett. Jag är så tacksam för alla människor jag har nu i mitt liv. Jag saknar USA varje dag även fast jag inte hade velat vara aupair längre så kommer alltid en del utav mig längta tillbaka.