Sen sist här på Sal har det gått på som vanligt. Jag har fått reda på att jag kommer åka härifrån bland de första vilket känns sjukt jobbigt. Drygt en månad kvar bara. Tiden går så fort så det inte är sant! Stanna tiden tack. 

I lördags var det karneval här. Vi var en av de få som fick tag på t-shirts. Alla ville ha en för då får man gå med i paraden. Jag hade inga förväntningar, tänkte att vi kommer väl gå med bakom några som dansar och sjunger. Riktigt så var det inte. Längst fram var det en stor lastbil med ett band och så gick man bakom och dansade, hoppade, sjöng, drack, satt ner, sprang. Alltså det var så sjukt kul. Den började klockan tolv sträckan den åkte tar vanligtvis 5 min att gå men denna gå g tog det 3 timmar. Sinnes. Sen fortsatte festen på en klubb. En kul kväll som jag aldrig kommer glömma! Kom hem kl 5 och somnade direkt, helt slut efter fem timmars dansande. 

På kvällen hade vi middag alla ihop och vi dansade och hade det trevligt. Kom hem vid halv ett för byn var inte särskilt rolig denna kväll, börjar jobba kl 14 idag och efter jobbet blir det hem och umgås med min fina rumskamrat Agnes! 

Ska verkligen försöka uppdatera här, läste precis lite gamla inlägg och det är så roligt att läsa för då minns man hur det var och hur roligt man haft det! 

Så sen sist, ojojoj. Skrev här senaste gången jag kom hem från USA tror jag vilket är nästan två år sen nu. Sen dess har jag jobbat i hemtjänsten, flyttat hemifrån, flyttat hem igen och sedan flyttat till kap verde där jag befinner mig just nu och jobbar för fritidsresor. Ett jobb jag varit väldigt sugen på länge! 29 september lämnade jag återigen Sverige på obestämd tid för att ge mig ut på äventyr. Jag älskar jobbet och livet här! Det har hänt så sjukt mycket under de här 4 månaderna så är svårt att återberätta allting. Istället ska jag försöka uppdatera dagligen på vad som händer hädan efter. Får se hur det går! 

Jag är så glad att jag är just här och får jobba med detta! 

Fortsättning följer....

Livet i Sverige blir bara lättare och lättare. Saknar USA varje dag men det är inte lika tungt nu som det var de första två månaderna. Jobbar och står i, umgås med fina vänner och min underbara familj. På söndag kommer Lina hem också vilket ska bli så jävla skönt att ha henne här igen, i samma land som mig efter 16 månader ifrån varandra. Vår vänskap är ännu starkare och bättre nu efter så lång tid ifrån varandra, kalla jag äkta vänskap!

 

Ville bara kolla läget här på bloggen, har nämligen inte känt någon lust att skriva här på senaste tiden men jag lever och har det väldans bra faktiskt. Nu ska jag över till Sofie och dricka lite drinkar så får vi se vart kvällen tar vägen.

Än idag så undrar jag hur jag vågade kliva på planet till USA förra året. Jag var inte speciellt nervös heller vad jag kommer ihåg, bara så förväntansfull. Jag kommer ihåg att Amanda och Matilda grät på flygplatsen men jag kunde inte gråta även fast det var jobbigt att säga hejdå. Kommer ihåg att en tjej på planet fick en gråtattack/panikattack då hon hade en pojkvän i Sverige. Jag försökte att bara igronera det för jag blev ju skit skraj själv när hon bröt ihop sådär. Planet var 6 timmar försenade så när vi kom till aupair skolan hade alla lagt sig men min rumkompis var jättesnäll och kom upp och hälsade fast hon var trött. Hon träffade jag sen i december på en annan skola sen så träffades vi i San fran helt random. Så var jättekul hur vi i början knappt kunde föra en konversation och sista gången vi träffades kunde vi babbla på hur lätt som helst. Dagen vi åkte ner till värdfamiljerna var jag såååå nervös och förväntansfull. Träffa värdföräldrarna och barnen för första gången var så himla kul, att först maila sen skypa med några okända personer till att tillslut träffa dem på riktigt för att bo ihop med dem för ett år. Jadu, men vill ju inte att första mötet ska bli fel. Var så himla glad att Julia var där (familjens dåvarande aupair) samtidigt som det var tufft att komma efter henne då hon var en toppen tjej som hela familjen älskade! Kvällen innan Julia åkte hem och jag visste att dagen efter skulle jag vara helt ensam och stå på egna ben var också så nervöst, haha. Herregud, måste varit ett nervöst vrak i början eller nått. Pratade inte allt för mycket heller i början med värdföräldrarna för ville inte säga fel, det var nästan det värsta för man hörde ju när man sa fel men då var det liksom försent att ändra sig. Ganska så snart insåg jag att de inte brydde sig ett smack om jag sa fel. Efter några veckor skrattade vi bara åt det, tillexempel när jag sa att jag min pappa alltid bar en kostym till jobbet så blev det lite svengelska och de började asgarva och trodde jag menade en utklädningskostym. Alla gånger mina värdbarn har kollat på mig och bara "vad menar du nu?". Det var bara att köra på en då. Vara tyst ett år funkar ju lixom inte.

 

Sen alla vänner man mött under året. Först var jag jämt med Emma, så åkte hon hem. :( Var jätteledsen men då var ju Emelie där men sen åkte ju även hon. Fytusan vad jobbigt det var. Men något som är bra med aupair livet är när någon åker kommer någon alltid efter (oftast iallafall). Det finns alltid någon att vara med. Det som var extra kul med att aupair, man fick vänner från alla håll och kanter i hela världen.

 

Jag kommer alltid ha ett stort leende på läpparna när jag tänker tillbaka på mitt år. Varje gång jag hör en låt som jag och Flowrence sjöng med i för fulla halsar i bilen när vi gled runt på rout 1 och 202. Åh, så många roliga minnen jag har från min älskade volvo... Tror jag kommer köpa mig en sån bil när jag blir stor. Världens bästa bil, haha. Och resemånaden, så kul att få avsluta ett kalas bra år med tjejer som är så jäkla bra. Som vi skrattade, tror jag skrattade en månad i sträck nästan. Och Miami, älskade Miami. Bästa staden jag varit i. Om ni får chansen att åka dit, ÅK! Men vara 21 för guds skull. Haha.

 

Det här året har bestått av så mycket kärlek, skratt, tårar, svett(hahah), minnen, saknad! Världens bästa år som jag är såååå glad att jag gjorde. Alla vänner jag träffat, alla platser jag sett. Jag är så tacksam för alla människor jag har nu i mitt liv. Jag saknar USA varje dag även fast jag inte hade velat vara aupair längre så kommer alltid en del utav mig längta tillbaka.

 

 

 

En och en halv vecka sen jag kom hem nu. Har mest tagit det lugnt och umgåtts med saknade människor. Även funderat jättemycket på vad jag ska göra nu och jisses, vad man kan bli pepp på det när man kommer på vad man vill göra. Och som alltid får man bara hålla tummar och tår att det går som man vill!

 

Skypade med lite usa vänner idag, saknar USA varje dag och alla människor. Men jag vet att jag kan inte vara au pair för evigt och det är så skönt att få vara med min familj och vännerna här igen. Speciellt när lille Noah finns också. Vet inte riktigt varför jag skriver här men vill väl bara visa att jag lever!

 

HAHAHAH, sophie skickade precis en video till mig från en kväll i vintras när vi va hos henne och muppade oss. Klädde ut oss och jadu, muppade helt enkelt.

För er som missat så är jag tillbaka i kalla Sverige igen, efter 13 månader. 13 månader fulla med minnen. Just nu känns de månaderna bara som en dröm. Känns som det inte riktigt har hänt...

 

De sista dagarna hos värdfamiljen kändes som kaos. Var stressad för att få allt gjort samtidigt som jag ville spendera tid med så många jag kunde. På måndagen gick vi ut och åt på restuarang med värdfamiljen sen på tisdagen var hejdå middagen med alla vännerna. Sa hejdå till Flowrence och Melina vilket var riktigt jobbigt. Vi sa bara vi ses snart vilket jag hoppas kommer stämma!! Att säga hejdå till min värdfamilj var konstigt. Förstod inte att det var hejdå för kanske för alltid som vi sa. På planet hem grät jag i stort sätt hela tiden sen när jag närma mig Sverige blev jag glad igen och längtade tills jag fick kliva av och träffa mina föräldrar som stod och väntade. Morfar var även med och överraskade mig, blev så himla glad att se honom. På kvällen kom systrarna, robert och noah. Fick hålla lillaplutten för första gången, så söt! Hela fredagen spendera jag sen med mamma och på kvällen kom hela släkten + julia och sofia. Kändes som jag såg dem igår! Så är känslan, att jag åkte förra veckan. Igår bjöd Matilda på förfest i sin fina lägenhet. Hon överraskade med stoppat in några vänner i hennes rum och sedan öppna dörren och där stod dom. Blev seden en utgång på statt som var sådär, Katrineholm kommer alltid vara Katrineholm. Men på ett sätt är det kul att man känner en hel del när man går ut och det inte bara är främlingar. Då och då kan även det vara kul. Nu ska jag gosa ner mig i soffan sen ska jag iväg och träffa Cecilia och Sofia.